Idag skulle min pappa ha fyllt 90 år. Jag saknar min pappa varje dag.
Men faktum är att han aldrig är så nära mig som på berget. Jag gissar att det är något med den fysiska och mentala utmattning som gör att jag blir mer känslomässig. Nu är det ju inte därför jag vandrar/klättrar – men det är en bra men jobbig bonus.
En av de härligare personerna jag klättrade Aconcagua med, Antoine, som jag kom upp på toppen tillsammans med sa till mig; Jag ser att detta betyder mer för dig än att bara vara på toppen – och det visade sig att han hade samma upplevelse och närhet till sin mamma i stunden på toppen.
Du är i mina tankar pappa!