Ensamheten skulle inte vara så illa om man bara hade någon att dela den med. 🙂 Kommer du ihåg det där ögonblicket? Det du ville dela med din/a närmaste eller kanske med hela världen – men det vara bara du som var där och då. Hur du än försöker så inser du att det är omöjligt att i efterhand dela detta.
Så är detta intresse med bergsbestigning för mig. Ett ensamt intresse. På gott. På ont.
Jag är en utpräglad ensamvarg. Jag är ingen dyrkare av folksamlingar eller konsensus. Om jag känner för att gå till höger, vill jag kunna gå till höger. Det kanske det är därför jag håller på med det här – med att ta mig upp för olika kullar och berg – de ensammas intresse. Jag älskar friheten som detta innebär, jag gillar att det finns ett absolut mål, jag gillar (ganska mycket) att plåga mig fysiskt och mentalt. Jag älskar belöningen jag får i form av naturupplevelser och, inte att förglömma, belöningen jag får de gånger jag tar mig upp på toppen.
Den ”onda” sidan är att jag inte delar detta med någon – jag har ingen som går bredvid mig i Hammarbybacken med ryggsäcken full av fyllda PET-flaskor som peppar mig och våndas med mig. Ingen som pushar mig att ta en vända till innan jag går hem. Det är ibland svårt att motivera sig själv. -Kom igen Janne! har liksom inte samma schwung när jag säger det till mig själv 🙂
Min bekantskapskrets förfasar sig över att upptäcka att jag är en sådan där person som helt frivilligt kan tänka mig att bajsa i en plastpåse (flera dagar i rad) för att få uppleva berget – eller för den delen bara gå i just Hammarbybacken upp och ner utan att vara på väg någonstans. Det är lite som Annelie Pompe säger – man känner sig ibland som en utomjording 🙂
Kanske är vi ett ensamt släkte – eller så har jag bara mer normala kompisar än andra av min sort 🙂 Jag kan bara konstatera att det ibland känns väldigt ensamt och ibland lite sorgligt också.
Om något så är DET livet.
