Att bestiga höga berg är inte ofarligt. Som ni kan se på denna sida och här på sajten – på sidan ”Om Cho Oyu” – så är det ett antal människor som sätter livet till varje år. Vad är det värt, att sträva efter alla dessa höga toppar? Är det värt ditt liv?
Den 18 april i år (2014) inträffade en av historiens värsta olyckor på Mount Everest och 16 personer dog i en lavin. (Mount Everest Lavin 2014). Denna typ av händelse (en lavin i detta fall) är ju omöjlig att eliminera, utan är tyvärr en del av den risk som klättrare utsätter sig för, för att nå jordens högsta punkter. Det är extra sorgligt när det är de människor som främst hjälper andra att förverkliga sina drömmar, som drabbas – i detta fall Sherporna (Sherpas Bear Everest’s Risks).
Men många dödsfall är möjliga att undvika. Med 500 meter kvar till toppen, eller efter att ha betalat kanske 10 000-tals kronor för att kunna bestiga ett högt berg – är det många som har svårt att avbryta. Det är som om bergsdemonen tar bort allt förnuft och får oss att fortsätta mot en eventuell död.
Så vad är det värt?
Det är en svår fråga att hantera. När jag var på Aconcagua 2009 dog 5 personer då jag var på berget (Se reseberättelse och på ABC News). 2013 dog 2 personer under min tid på berget. Det påverkade alla som var på berget just då, vid dessa tillfällen, skulle jag påstå. Det var faktiskt en av faktorerna till att jag själv avbröt 2009.
Nu senast, 2013, fick 2 personer ur min egen grupp evakueras akut. En med lungödem och befarat hjärnödem, samt en person med oförklarliga hjärtproblem som helt plötsligt uppstod – med runt 200 i vilopuls (båda blev helt återställda på lägre höjd).
Det enkla svaret är att det aldrig är värt ditt eller någon annans liv!
Så hur gör man då om man älskar att klättra i berg? Det enda jag vet är att det inte finns någon patentlösning. För mig handlar det om riskminimering och riskeliminering. Att hamna på en sådan säker nivå så att jag kan motivera mig att, fastän jag har familj, ge mig på ett berg. Att jag vet när det är dags att stanna, att vända, att ändra planerna. Att jag vet att jag kommer levande hem igen.
I riskhanteringen (som i sig är en del av ett projekt att ta sig över 8 000 meter) ingår en massa aspekter, men några av de viktigaste är (helt subjektivt och utan rangordning)
- Hantera riskerna
- Ha kunskap och kontroll
- Acklimatisera dig ordentligt
- Känn dina begränsningar
- Ha rätt utrustning
- Känn din utrustning
- Respektera vädret
- Lär dig läsa naturen
- Ha sällskap
- Vänd i tid
Med detta i bagaget återstår bara att uppleva och njuta 🙂 ibland kämpa och må riktigt risigt – men alltid komma ner från berget – och hem igen.
För dig som vill läsa mer finns flera bra böcker.
- Into Thin Air av Jon Krakauer är den mest omtalade boken som behandlar allvarliga olyckor på världens höga berg. Denna handlar om olycksdygnet på Everest 1996 då 8 personer dog.
- När du har läst den tycker jag att du ska läsa The Climb av Anatoli Boukreev för att få en annan bild av vad som hände den 10 maj 1996 på Everest.
- Begravda i Himlen beskriver 2008 års katastrof på K2 som krävde 11 människors liv. Allt berättat med utgångspunkt från Chhiring Dorje Sherpa och Pasang Lama – ett mycket välkommet sätt att berätta historien.
