Det är en lång resa att få en gammal knarrig kropp i trim för ett 6-veckors klätteräventyr. Den mentala utmaningen är stor, men jag har varit med om liknande turer tidigare så jag vet, åtminstone ungefär vad jag har att förvänta mig för mentala utmaningar. Nej, just nu känns just det fysiska som den största utmaningen.
Och den resan börjar nu! Om jag kommer iväg redan nästa år är det ganska precis dags just nu att sätta igång på allvar.
Jag började för några veckor sedan med att ”fixa till” knät (igen). Denna gång lite menisk som valde att gå sönder – bort med den (lösa biten alltså). Ja – jag vet osmaklig bild – men så här blir det i 50-årsåldern 🙂
Detta med skador inför mina äventyr verkar vara ett stående inslag. Inför första turen till Aconcagua opererade jag just knät också, och bara två dagar innan jag åkte iväg tog jag bort gipset på min brutna arm (cykel -> bil = dåligt).
Det jag har tagit med mig från det är att det är ditt huvud som, i stor utsträckning, sätter gränsen för hur du ska hantera eventuella skador på vägen mot målet. Jag väljer numer att ta det med ro. Om det är meningen att jag ska komma iväg – så kommer jag iväg.
Första målet är Midnattsloppet. Vi får väl se. Just nu har jag 500 + 500 meter i benen de senaste två månaderna 🙁
Huvudet är just nu inställt på att det kommer att funka 🙂
