Det var så allt började

Jag är en slow starter. Någon gång tidigt, i mitten av sjuttiotalet, fick jag lift upp på en bergstopp på Gran Canaria. Eller om det bara var en hög kulle? Minnet sviker mig lite här. Då fattade jag inte alls tjusningen med bergstoppar – eller om det var tjusningen av att sitta på en åsna som uteblev – jag vet inte. 🙂

Efter att klarat av de sedvanliga fjällvandringar och ungdomliga skidturer så dog det eventuella intresset för berg och natur helt och hållet när jag passerat 20, typ.

Men sedan hände DET. Helt oplanerat, som en liten avstickare när jag var på Borneo på nittiotalet, strax innan jag fyllde 30. Det var då jag tog mig upp för Mount Kinabalu.

Jag förstod faktiskt inte riktigt tjusningen i början denna gång heller. Visst det var vacker och så – men mest jobbigt faktiskt.

Men, sedan när ljuset kom (ja, vi klättrade upp på natten/tidig morgon i mörkret) och hela Borneo växte fram i ljuset av den stigande solen – ja då hände det. I den stunden vart jag bergtagen.

Jag förstod i detta ögonblick att just detta var en tvungen del av livet. Att jag inte ville vara utan detta.

Jag förstod att allt slit (även om jag i efterhand betraktar just denna topp som en söndagspromenad) kom med en belöning – och inte en dålig sådan.

Känslan av att sitta på en topp, av att vara helt, eller ibland extremt utmattad, känslan av att vara överst och ha allt annat under sig – är magisk i så många avseenden. Att vägen dit och tillbaka också tenderar till av vara lika magiskt vacker och/eller fascinerande, gör ju inte saken sämre.

Jag önskar alla en bergstopp – bara för att få vara med om upplevelsen. Sedan om bergstoppen – för dig – verkligen är en bergstopp eller inte spelar mindre roll. Jag tror att det finns mängder av ”bergstoppar” runt omkring oss. Om vi bara tittar. Om vi ser. Om vi vågar. Om vi gör.