Väntans tider kan vara nog så svåra. Framför allt upptäcker jag att jag omväxlande fortfarande ifrågasätter om detta är något jag verkligen borde göra och att jag omväxlande, med oförblommerad glädje, ser fram emot detta självklara äventyr. Det känns helt overkligt att jag ska iväg på denna resa.
Förberedelserna går ganska bra. Min gamla kropp hänger med hyfsat. Knoppen är på gång. Utrustningen börjar bli i det närmaste klar. Jag har bara ett fåtal praktiska detaljer kvar att fixa med.
Det känns skönt att närma sig den fasen – att allt praktiskt är färdigt. För sedan kan jag lägga allt fokus på själva expeditionen och träningen inför densamma.
Vad som fortfarande återstår är att testa en del utrustning, använda den i både möjliga och omöjliga situationer. Detta är en klar utmaning. Vintern gick ju som bekant obemärkt förbi vilket innebär att vissa ”värmeprodukter” får jag lita på lite i blindo. Det känns så där, men jag får ta i i överkant när det gäller val av utrustning.
För sedan är det nästa del som återstår – att plocka ihop det som slutligen ska med på resan. I sann Janne-anda brukar det innebära långa kvällar av vägande, av att plocka i och plocka ur utrustning – att bestämma mig för vad som verkligen behövs, och vad jag verkligen vill ha med. Allt med målet att bara ta med det som verkligen behövs – ingenting mer. Detta är jättesvårt. Om-utifall-att-sakerna är extremt svåra att lämna hemma. Ska jag lämna de hemma? – vad händer då om…?
Under tiden låter jag mig inspireras så att tankarna hamnar någon helt annanstans. Packning och utrustning kan jag ta imorgon…. eller da’n därpå… eller sen…
