Läser DN Lördag. Kan ju inte låta bli – Renata Chlumska är intervjuad, en person jag verkligen respekterar för hennes bedrifter och för hennes förebildande inom äventyrandet.
Däremot befäster hon min uppfattning om att ”vi och dem” verkligen är en realitet i klättrings-/äventyrarvärlden. Därför, att när hon stöter på ”klätterturister” – det vill säga sådana som inte ägnar sig åt ”riktig” klättring eller klättring på riktigt – ja då blir hon upprörd, ganska mycket så.
Renata tycker till och med att det är att likna vid ”klätterdagis”. Utan eget ansvar. Utan kunskaper. Och utan att ställa väckarklockan eller laga maten själv – inte ok?!
Här på spirittravel.se försöker jag ju promota att ALLA kan och ALLA borde. Som jag skriver på sidan ”Varför 8 000 meter?” – så är just bristen på öppenhet i äventyrarvärlden en, av flera, anledningar till att jag skriver här.
Måste det vara klättring? Att bestiga ett berg? Kan det inte vara just bara klättringsturism, eller kanske bara turism – och vad är i så fall så dåligt med det?
Eget ansvar – det har vi givetvis alltid. Ett av de främsta ansvar jag har, när jag ger mig in i okända eller svåra situationer, är ju att veta var mina gränser går och veta hur långt mina kunskaper sträcker sig – och handla på rätt sätt när jag närmar mig dessa gränser. Det ansvaret kan jag ju aldrig lämna ifrån mig. Det gäller ju allt från att köra bil, segla, skaffa barn, eller för den delen klättra i berg.
Så om det är det Renata menar med klätterdagis – att människor försöker köpa sig fria från ansvar – ja då håller jag med till 100 %. Fast jag undrar ändå om det inte handlar om vad som ”får/ska” kallas klättring eller inte. Det vill säga på vilket sätt man ska klättra/bestiga berg. Göran Kropps variant är givetvis den mest puritanska och kan givetvis på någon form av macho-skala vara den vinnande varianten. Andra av oss tar hjälp (av massor med olika skäl) för att få vara äventyrare, upptäckare eller bara livsnjutare i naturen.
Men innebär det att det går någon gräns för vem som får/bör klättra på berg? Eller på vilket sätt det bör klättras i berg? Spelar det någon roll om man tar hjälp eller inte med till exempel logistik, guidning, logi etc?
Det tycker inte jag.
Vi börjar alla (eller i alla fall väldigt många av oss) vår inlärning på just dagis – detta gäller även i bergen. Vad händer om vi istället delar med oss av berg, kunskaper, gemenskaper och erfarenheter till alla de som än nyfikna, som vill prova på, som vill testa sina gränser, som vill utforska sig själva och vår natur. Bjud in alla att bli äventyrare.
Bjud in alla att vandra, bestiga och klättra i berg genom att vara inkluderande. Så länge vi respekterar naturen, våra medupplevare, oss själva och våra begränsningar så – kör på!
Ps. Ditt ansvar för säkerhet – både andras och din egen – smäller givetvis högre än din längtan efter bergstoppar. Jag vill inte att någon tror att jag proklamerar att vem som helst bör ge sig på vad som helst utan kunskaper och erfarenheter. Det enda jag vill är att vi bjuder in alla att prova på – så började jag, Göran Kropp, Renata Chlumska och alla andra. Ds.
Ps 2. Till skillnad från de flesta av oss andra dödliga, har Renata Chlumska stått för en enorm mängd fantastiska bedrifter inom äventyrande. Så missa inte att läsa om hennes ”Seven Summits”. Renata är första svenska att genomföra detta. Imponerande! Ds 2.
