Det här med bergsbestigning är ju, åtminstone för oss med familj, en ganska egoistisk sak. Inte så att jag försakar min familj i vardagen – men jag åker iväg långa perioder utan dem – och jag gör av med pengar på bara mig själv. Ibland har jag riktigt dåligt samvete för det – ibland inte alls. För det mesta någonstans mitt emellan.
Ibland undrar jag om meningen med livet inte är just det – en egoistisk resa. Främst tack vare mina barn. Tänk att ge sig själv möjligheten till att känna ovillkorlig kärlek. Att lämna kvar något till någon när det är dags. Att forma någon efter bästa förmåga. Att lämna kvar lite spår på vår planet av mig själv…
Nåväl – det är ju inget tu tal om att det största meningen med mitt liv är barnen.
Sen kommer nog bergsbest…. eller…
Jag tror att resten av meningen är vad du än gör för att bli lycklig. Att ge. Att älska. Att resa. Din egen metod för att känna lycka.
Idag gjorde jag min lilla egoistiska lyckoresa på vattnet, när jag som vanligt paddlade in till stan, runt Kungsholmen och tillbaka.
För dig som inte är övertygad ännu – se fotona av vår vackra huvudstad sett från vattnet.
Men lycka är också kaffet jag drack på terassen när jag kom hem från kajakturen.
