Bara att komma till Chamonix förebådar klättring och berg. Det är en fantastiskt vacker och inspirerande miljö. Den som inte är sugen på att gå i bergen blir det per automatik här 🙂
Vår resa mot Västeuropas högsta topp börjar med några dagars acklimatisering. Både till miljön och till höjden.
Efter att alla har kompletterat sin utrustning med vad som nu saknades beger vi oss mot bergen. Vi tar liften vid Le Tour Col de Balme, som tar oss via Charamillon upp till Les Autannes på 2 195 meter över havet. Här börjar vår vandring.
Vi ska ta oss mot Glacier du Tour och sova första natten i Refuge Albert 1er på 2 702 möh. Vandringen dit är obeskrivligt vacker och när vi kommer upp mot glaciären så känns det som det börjar på riktigt. Vi går ut på glaciären och tränar lite stegjärnsteknik, lite replagsteknik för att ”ta tempen” inför morgondagens vandring. Man blir lite extra ödmjuk i dessa omgivningar.
Nästa morgon spänner vi på oss stegjärn och går ut på glaciären – idag ska vi ta oss upp på Petit Fourche – en mixad topp på 3 520 möh. Vädergudarna är med oss och solen stiger över Le Tour och Trient och vandringen känns ganska lätt. Väl framme vid bergets fot blir lutningen ganska mycket brantare och efter att först tagit oss upp på snö så övergår klättringen till ren klippa. Replaget (vi går i ett enda) tar sig lätt och smidigt upp på toppen och belönas med det som är själva essensen med det vi håller på med – extrem utsikt över en extrem natur – att stå på toppen – ett med elementen. Det är därför jag gör det här!!!
Vi tar oss ner för Petit Fourche och tar oss mot Trientplatån eller Trientglaciären – den är enorm. För att komma ner på glaciären firar vi oss ner 40 meter och tar oss mot Cabane de Trient, 3 170 möh – resans, i särklass, trevligaste hytta. Här äter vi gott och tar igen oss hela eftermiddagen och kvällen.
Tidigt nästa morgon är det dags igen. Denna gång södra toppen av Aiguille du Tour 3 540 möh. I pannlampornas sken ger vi oss ut i oändligheten. Bara ljudet av våra stegjärn mot skaren hörs. Kanske lite andetag. I övrigt mest andakt. Vi möter soluppgången mitt ute på glaciären – och, ja, jag vet – men man känner sig extra liten och extra tacksam när man får vara med om detta. Långt bort i horisonten ser vi Matterhorn – denna så karaktäristiska siluett.
Klättringen upp på Aiguille de Tour är lite längre på klippa – kanske 100 meter – och lite mer exponerad. På sina håll är det är ”bra bit” ner. Men belöningen finns där på toppen – som vanligt 🙂
Sedan är det dags att ta sig ner, ner hela vägen till Chamonix. Nerför är ju inte min starka sida. Knäna (ja båda två 🙂 ) säger ifrån ganska snabbt. Men det vet jag ju om – det är bara att bita ihop.
Det känns både konstigt och skönt att vara tillbaka i Chamonix på kvällen. Men snart ska vi upp på berget igen – och då är det det stora Vita Berget som står på tur.
På det hela taget känner jag mig redo för att anta utmaningen 🙂
