Jotunheimen 2006
Stockholm – Glitterheim
Äntligen på väg. Fast det är många långa mil på norska landsvägar.
Framåt midnatt är vi så framme vid parkeringen i slutet av bom-vejen (50 NOK). Från bommen är det 23 kilometer dålig väg och vi är glada att vi har en Jeep eftersom det skumpar och slår rejält. På parkeringen har vi en kort överläggning om var vi ska sova. Vägen kvar till Glitterheim är inte 5 km som vi trodde, utan 7 km – en avsevärd skillnad så här dags på dygnet. Så, min tvekan till trots (inför den stundande obekvämheten), bäddar vi i ordning i bilen för att sova där.
Glitterheim – Glittertind – Gjendesheim
Efter en mer bekväm natt än vad jag trodde är vi uppe med tuppen och äter en rejäl grötfrukost. Nu återstår ”bara” att gå de 7 kilometrarna innan vi kan börja vår tur uppför Glittertind. 7 kilometer är drygt, vägen vill aldrig ta slut. Bokstavligen! Bakom varje krön eller kurva fortsätter den bara och fortsätter, och fortsätter.
När vi efter nästan två timmar kommer fram till Glitterheim är vi rejält trötta på grusvägen.
Därför är det en efterlängtad ankomst och vi sätter oss gladeligen ner för lite blåbärssoppa och får snabbt inspiration igen när vi ser upp emot Glittertind. Förväntansfulla som alltid.
Väderprognoserna innan vi åkte utlovade 6-12 grader och regn så vi är oerhört glada för 20 grader och strålande sol. De första höjdmetrarna på turen uppför avverkas på stigar i bevuxen natur, men ganska snart övergår underlaget till lösa stenar och små klippblock och vi får tyvärr kliva runt, hoppa runt och försöka hitta någon rytm och framförallt balans i detta stengytter 🙁 Det sliter på fötterna. Nåväl solen skiner omåttligt på oss och visserligen är stigningen konstant med undantag för några få, korta, flacka partier, men det går lätt och naturen är så fantastiskt härlig, så när vi nu sitter här och ska skriva detta så känner vi helt enkelt bara – ”och så var vi uppe”. Som sagt så lätt gick det.
De sista 200 höjdmetrarna består av glaciär – Glitterbreen – istället för sten och klippblock och bortsett från ett tillfälle när vi är fokuserade på våra fötter, efter en stund tittar upp och har ”hamnat” mycket, mycket längre ut på ett överhäng än vad eventuell höjdrädsla tillåter 🙂 så går även detta parti mycket enkelt. Toppen är väl tilltagen i yta att stå på (bra om man slåss med höjdrädsla), utsikten är som vanligt fantastisk. Härligt att vara uppe!
Nedfärden blir dryg (ja vi vet, de är alltid dryga) men att hoppa runt på dessa evinnerliga stenar och små klippblock sliter på knän och fötter rejält. Ideligen omsprungna av lättklädda norrmän som fysiskt uppträder som om detta var en söndagspromenad, det gäller att inte låta sig nedslås av det – vilket vi inte gör.
Väl nere återstår dock de oändliga 7 km på den oändliga grusvägen tills vi är framme vid bilen igen.
1,5 timme senare når vi bilen och skorna åker av med vindens hastighet och tänk vad fort vedermödorna försvinner – nu finns bara allt härligt kvar. Nåja, några blå tår minner ett bra tag om en tuff vandring. Men det är få saker som går upp mot 11-12 timmars vandring i den norska naturen tillsammans.
Gjendesheim
Efter den lite väl långa vandringen igår tar vi det lugnt i Gjendesheim hela dagen. Det känns skönt att låta fötterna vila en dag som idag. 🙂
Gjendesheim
Gjendebu, 22 juli 2006 – 05:50
Morgonen är så där trolskt vacker som bara fantasin kan få den. Naturen tar andan ur mig! Att ta båten in till Memurubu (här hittar du för övrigt båttider på Gjende) är som att segla i ett tecknat sagolandskap. Luften är sval och humöret är på topp – vi känner båda två att detta kommer att bli en mycket bra dag.
Vi har övernattat i Gjendesheim, på en av de vackraste tältplatser vi bott på – fantastiskt vackert!
Vi har förberett en dagsturs-packning och packar ihop tältet och de övriga sakerna och stuvar in dem i bilen som är parkerad på parkeringen intill.
Kiosken är redan öppen, varsin kopp te och några smörgåsar. Det visar sig att det var bra att vara ute i god tid, det är gott om folk och båten blir full och avgår innan utsatt tid. Cirka 20 minuter senare anländer vi i Memurubu, där vi inhandlar några mycket dyra läsk (84 NOK för tre små!!) och fyller på med vatten och ger oss förväntansfulla av mot högre höjder.
I lugnt mak tar vi oss som sagt uppåt över Memurubu och vi landar på, vad som måste vara en av världens vackraste fikaplatser, nämligen stenarna med utsikten över Gjende och Memurubu.
Norrmännen går mycket snabbt och med obefintlig packning, de har gärna funktionskalsonger och bh på sig (bara!). Är du 70 så måste du springa och ett par hundar eller dito ungar i blöjålder hindrar ingen från att snabbt och koncist ta sig fram i naturen. Själva är vi mycket bra på att ta det lugnt. Här och nu är ledorden – bedriften får vi ju ändå på köpet så att säga.
När vi efter några timmars vandring ser eggen för första gången ser den mycket respektingivande ut. Det är cirka 400-500 meter ”rakt” ner till sjön Gjende till höger och ett par hundra till Bessvatnet till vänster.
När vi har ätit lunch och närmar oss ”ansatsen” till själva eggen, ett par hundra meter med ganska brant nedstigning, upptäcker vi att det känns betydligt brantare än vad vi trott – och med det sagt sätter vi igång att gå/klättra.
Som en guttaperkaboll försöker jag hänga med i mitt höjdrädda sällskaps furiska tempo – och alltid vara på utsidan om. När leden är på högra sidan av eggen är jag ännu högre ut och tvärtom. Känslan av tomma-intet är högst påtaglig och även om eggen är bred så suger det rejält när jag tittar ut över avgrunden.
Efter vad som känns som evigheter av läten, lite gråt, stön och ansträngning är vi på ny rekordtid är på toppen av eggen och kan äntligen stanna upp och njuta av det magiska som serveras oss i form av en overklig utsikt över Jotunheimen, Bessvatnet och kammen.
Min egen rekommendation är att Besseggen är något du/ni måste gå om du är i Jotunheimen. Visst, det är mycket folk och många kommer av det skälet avråda dig/er från att ta just denna tur, men det är en härlig och definitivt oförglömlig dagstur i ett av världens vackraste landskap. Så missa inte Besseggen!!!
Gjendesheim – Stockholm
Om det är drygt att köra till Jotunheimen är det inget mot vad det är att köra hem igen. Men med de skitiga kängorna och de härliga upplevelserna i bagaget vet jag att jag snart kommer göra om det igen.
